Jockes

Sedan människor började bära meddelanden åt andra, har en princip etablerats: ”Skjut inte budbäraren”. Fri kommunikation utan övervakning och censur har varit ett kännetecken för sunda samhällen.  Brevbäraren är inte ansvarig för brevens innehåll, telefonteknikern är inte ansvarig för vad som sägs i luren. På samma sätt kan internetoperatörerna inte heller vara ansvariga för vilken information människor väljer att kommunicera i deras nät. Medborgarnas rätt att fritt förmedla information och kommunikationsföretagens rätt att endast förmedla, utan att tvingas censurera eller bedöma sina kunder är hotad av något så banalt som upphovsrätt. Det är dags att åter se till den gamla goda principen för ett öppet samhälle utan självcensur.

Lästips: Rick Falkvinge (PP) skriver ibland på samma ämne.

Det rapporteras (AB, DN, SvD) att Thomas Bodström vill sitta i regeringen efter valet 2010. Att övervakningssamhällets bäste vän (som ju fått ge namn åt detta) också vill flytta till USA, skriva en deckare och ägna mer tid åt familjeliv ställer mig frågande: Hur ska han hinna med alllting?

Jag tycker inte det ska vara så, att en som statsråd också anser sig ha tid med en mängd andra saker. Det handlar inte om yrkespolitikens vara eller inte, utan om ett helhjärtat engagemang för det en tror på. Då kan en faktiskt inte, informationssamhället till trots, bo på andra sidan jorden och samtidigt vara regeringsmedlem. Bodström invänder med det mycket underliga argumentet att det skulle vara en jämställdhets- och familjefråga. Att det skulle handla om att kombinera familjeliv och politisk karriär.

Denna sorts skandaler spär på folkets förakt mot politiker, men vad som är viktigare: Det visar också på vissa politikers förakt för folket. En politiker med så många sidospår och uppgifter kan knappast hinna med alla sina åtaganden på ett tillfredsställande sätt. Släpp då hellre fram någon, gärna ung, fräsch kandidat med vilja att ta sitt uppdrag på allvar.

Katerine Kleros är mycket väformulerad i sin kritik, här.

Sanna bloggar om 25 saker som irriterar henne. För att balans är bra, kommer här 10 saker som gör mig glad:

1. Glada vänner
2. Komplimanger
3. Att fatta något
4. God mat
5. En berörande gudstjänst
6. Att sjunga snyggt
7. Att vara pigg
8. Att inspireras av coola förebilder
9. Att höra om andras glädje
10. Att göra något riktigt ordentligt och bli nöjd med det.

Nu blev jag ännu gladare av att lista dem. Hurtigt!

Jag blir ofta irriterad på att politiker ses i vi-och-dom-perspektivet. ”Dom” är giriga, vill sko sig själva och bryr sig inte om vad ”vi”, folket, tycker. I EUP-valrörelsen mötte jag många människor med misstro mot det politiska etablissemanget. Upplevelsen dessa personer gav mig var att det inte spelar någon roll vad de tycker, för ”politikerna” kommer ändå att bestämma som de själva vill. Jag mötte en maktlöshetens likgiltighet och i bästa fall, frustration.

Den som inte upplever sig som en del av samhället och tycker sig sakna möjligheter att faktiskt och verkligen påverka politiken, slutar tro på demokratin.

Grunden till min egen misstro mot de bestämmande lades redan i skolans elevråd. Där fick vi elever själva tycka till om det som skulle beslutas. Sällan eller aldrig fick vi något reellt inflytande, det var i bästa fall en diskussionsklubb dit eleverna gick för att slippa lektioner. Rektorn informerade pliktskyldigast om aktualiteterna på skolan, men ville inte ta till sig de förslag vi kom med. Det hette att rektorn lyssnade, men att vi inte förstod helheten.

Jag tror att medborgare vill ha inflytande över sina egna liv. Jag tror att den som får vara med och bestämma på riktigt är lyckligare. Men då vill det till att makten lyssnar och inte ser sig själv som för mer. Det måste till ett mod att lyssna på vad människor har att säga om frågor som berör dem - inte vifta bort dem som okunniga.

Hur ska vi då återupprätta förtroendet för politiken? Jag tror att svaret stavas direktdemokrati. Att alla ska ha möjlighet att påverka beslut som rör dem och att dessa åsikter tas på allvar.

För det är som Gustav Fridolin skriver i sin ”Från Vittsjö till Världen” – förakt tenderar tyvärr att vara ömsesidigt. Folket föraktar politikerna och, än värre, politikerna föraktar folket.
Låt oss ändra på det!

Jag har på senare tid upptäckt det trevliga med att cykla. Det har blivit en hel drös olika turer, ofta med Marcus eller Fia. Det gäller att njuta av sommaren, så länge den varar.

Jag är ett stort fan av Hello Saferide. Här är alla musikvideor de har gjort (i alfabetisk ordning):

2006:

Anna:

Arjeplog:

If i don’t write this song, some one I love will die:

The Quiz:

X telling me about the loss of something dear, at age 16: