Trump är politikens framgångsteolog

Donald_Trump_(8567813820)_(2)
Foto: Gage Skidmore (CC-BY-SA 2.0)

Därför fungerar Trump bland evangelikala kristna, fast han inte borde. 

Populisten och affärsmannen Donald Trump har farit fram som ett jehu i primärvalet. Det har förvånat många och särskilt förvånande är hans stöd bland evangelikala kristna som lutar åt framgångsteologi*. Detta är en grupp som annars tyr sig till de som uttalat tillhör dem själva. Vad är det som lockar denna grupp?

Trump borde knappast vara deras förstaval: Han har gift om sig tre gånger, misslyckats med att citera bibeln korrekt (han sa ”Two Corinthians”, istället för ”Second Corinthians” vid ett möte på en evangelikal skola, till allmänt löje), äger casinon och annat som borde väcka deras ilska. Men det visar sig att han snarare att han är extremt kompatibel med denna ”teologi”. I en analys i Washington Post lägger Sarah Posner ut texten kring varför Trump fungerar i denna grupp. Trumps värld liknar framgångsteologins, de delar många element:

  • Ledare kommer med stora löften om framgång, lycka och pengar för sina följare.
  • Den auktoritära ledaren kommer med diffusa löften om att lösa alla problem, bara vi underkastar oss och ger honom pengar/makt.
  • Världen delas in i rättrogna och syndare, eller med Trumps vokabulär: Winners and losers.

I framgångsteologins och Trumps värld behöver den som vill vara en vinnare bara stötta sin ledare med pengar eller sin röst för att nå till lyckolandet. Verkligheten är tyvärr sällan så enkel.


 

*Framgångsteologi är en gren av framför allt den amerikanska kristenheten, som lovar sina följare pengar, hälsa och lycka i livet. I gengäld förväntar sig predikanterna följarnas pengar. Det kallas att ”så”, vilket är en teologisk hänvisning till Jesu liknelse om sådden (Matt 13): Den som ”sår” genom att ge pengar, kommer att få tillbaka sina pengar och mer därtill ”hundrafalt, sextiofalt och trettiofalt”. Detta lurendrejeri är en teologisk avart som avvisas av lejonparten av kristna samfund. Varför det är en galen idé, berättar John Oliver i denna 20-minutersvideo. Se den, det är den värd.

White trash eller inte?

Kobra diskuterade häromveckan uttrycket “White trash”. Det drog igång en debatt om orden – är det rätt att säga “White trash” eller inte? Behövs uttrycket?

White Trash (WT) är ett amerikanskt begrepp vi importerat till Sverige för att tala om den del av befolkningen som har lite pengar och ännu mindre kulturellt kapital: Den vita underklassen, både ekonomiskt och kulturellt.

Mina fördomar ger att:

WT-personer gillar: tatueringar, sprit och avgaser.
WT-personer gillar inte: Att läsa böcker, förståsigpåare och invandrare (framför allt inte från muslimska länder). 

Uttrycket kritiseras för att vara både rasistiskt (Vitt skräp, till skillnad från det “vanliga” svarta skräpet) och klasshatande (att kalla människor för “trash” överhuvudtaget). Kobra landar i slutsatsen att det är både och.

Ändå verkar det finnas ett behov av uttrycket, eller åtminstone något uttryck som är likvärdigt. Det är ett sätt för medelklassen och kulturintresserade att beskriva en viss typ av människor som de ser ner på och vill distansera sig ifrån. WT är inte som vi, tycks man (och även jag själv) ha velat säga. Jag har använt det oreflekterat, utan att tänka på vilka personer jag egentligen talar om. Med den jobbiga insikten att begreppet har en rad problem och är nedsättande infinner sig frågan: Hur ska vi istället tala om den här strömningen i samtiden? Är utgångspunkterna helt fel?

Margit Richert är något på spåren när hon på Twitter talar om den kulturella fattigdomen i den omgivning hon växt upp i:

Som på Öland under min uppväxt där så många skröt om att de aldrig läst en bok. De var inte fattiga. De var bara totalt ointresserade.

Kanske är det så att WT-beståndsdelarna måste plockas sönder för att det ska bli någon vettig diskussion. Kanske är det inte fruktbart att klumpa ihop ett gäng egenskaper och göra oss schablonkaraktärer (som Tabita i Mia & Klara) av dem. Att göra så är enkelt och leder till att vi slipper se “den andre” i ögonen.

På samma sätt som invandringen i sig inte är något problem (De problem som finns är bland annat dålig skola, kass arbetsmarknad och brist på meningsfulla sysselsättningar; inte själva invandringen) tror jag vi sluta se på WT som ett problem, utan snarare diskutera problemen med bland annat ointresset för bildning, främlingsrädslan och supandet.