5. Eva, Adam och uppbrotten i våra liv

Söndagar framöver följer vi Svenska kyrkans gudstjänstläsningar och sen följer några av mina tankar kring det. Idag är första söndagen i fastan och temat är Prövningens stund.

Gammaltestamentlig text: 1 mos 3:1-13

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”

Epistel: Heb 5:7-10

Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek.

Evangelium: Mark 1:12-13

Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Strax efter den här texten drivs Adam och Eva ut ur paradiset. Livet blir inte som de har tänkt sig. Tryggheten förbyts i något nytt och okänt. De kan inte vända om. De åt av kunskapens frukt och den trygga trädgården var inte längre deras hem. Vräkta ur paradiset.

Först kommer insikten: Vi är nakna. Skammen och pinsamheten kommer. Det som också händer är att de blir människor helt och fullt, med allt besvär det innebär. Livet är inte längre bara enkelt, med barnets okunnighet. Nu har de fått kunskapen om vad som är ont och gott. Därmed har de också fått ansvaret för att göra de rätta valen.

Denna text har historiskt använts för att trycka ner kvinnor. Eva äter frukten först och förmår sedan sin man att också äta. Det har tagits till intäkt för att hon är boven i dramat. Män som skrivit, tolkat och styrt har skyllt på kvinnan. Men kanske finns ingen bov, bara vår mänskliga nyfikenhet att upptäcka omvärlden. Och en Gud som faktiskt möjliggör vår nyfikenhet genom att ställa kunskapens träd där i trädgården. Nog räknade han med att de skulle äta av trädet?

I evangeliet läser vi om Jesus som också drivs iväg. Anden driver bort honom från byns gemenskap och trygghet och ut i öknen, där faror lurar överallt. Än en gång utmanar Gud. Kastar ut i otrygga nya sammanhang. Så drivs också vi iväg från det som är tryggt och hemma, i hela livet. Bort från vänner, jobb, förhållanden, saker och personer vi tog för givna. Plötsligt är de bara borta och vi måste finna oss i en ny verklighet.

Ingen längtan i världen kan vrida klockan tillbaka. Det som var, är förlorat. Men Gud följer oss alltid och vandrar vid vår sida. Det får vi lita på, det får vi leva i. Innan Adam och Eva måste lämna paradiset klär Gud dem i tåliga skinnkläder. När de okända vägarna är framför oss och färden tycks besvärlig ger Gud oss vad vi behöver. Det får vi hoppas på och lita på. Fastan kan vara en god tid att fundera över det – finns det sammanhang jag lämnat? Finns det sammanhang jag borde lämna? Fastan kan för oss bli uppbrottets tid, där vi lämnar det invanda och söker något nytt.

Gör det själv:

Tänk på ett sammanhang du lämnat. Hur får det dig att känna? Vad vill du helst glömma? Vad saknar du? Vad tar du med dig framåt? Vad bar dig framåt när livet förändrades?

Detta är inlägg 5 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s