92. USA lämnar klimatavtal, förstör mest för sig själva

Det verkar riktigt illa att Trump nu försöker backa in i framtiden genom att göra det lättare att elda kol och olja. Det land som tidigare med självklarhet kallades den fria världens ledare struntar i ett av världens viktigaste avtal.

Men det är inte så illa som det ser ut.
Det är som Livija Ginters säger troligt att USA förlorar på att lämna avtalet. Deras ekonomi lär krympa när andra länder blir ledande i energisektorn. Och för miljön är skadan redan skedd genom budgetnedskärningarna till NOAA och EPA (ung. motsv. SMHI, Naturvårdsverket).

På sätt och vis kan man säga att Trump redan när han blev vald gjorde försämringen, eftersom han lovat att strunta i klimatet och Parisavtalet bygger på ländernas frivilliga åtgärder och åtaganden, var och en hos sig.

Jag är, precis som Pontus Hummelman inte så oroad i det långa loppet. Han skriver på twitter: ”The long game: Trump och USAs ekonomi kraschar under mandatperioden. Nästa val väljs en sansad demokrat. Och USA är tillbaka i Parisavtalet.”

Riksdagsledamoten Anders Schröder (MP) föreslår redan klimattullar mot USA och det är inte helt osannolikt. Världssamfundet brukar bestraffa de som ställer sig utanför globala ordningar (t ex skaffar sig kärnvapen eller invaderar andra länder), det skulle kunna bli likadant här. Då skulle amerikanska varor bli dyrare och USA förlora handelsintäkter.

Vi ska också komma ihåg att USA är en federal republik. Det innebär att delstaterna har ganska stora möjligheter att fortsätta driva progressiv klimatpolitik, trots pajaskonsterna från Vita huset. Vi har redan sett den svenska klimatministern Isabella Lövin teckna ett separat klimatavtal med Kalifornien, kanske kommer mer i samma stil framöver.

EU och Kina har också idag gått ut och sagt att USA:s besked bara kommer göra att de arbetar ännu hårdare för klimatet.

Ryktena om Parisavtalets död är betydligt överdrivna. Tvärtom, skulle USA:s avhopp faktiskt kunna bli en energiboost till avtalet.

Läs mer om avhoppet här: http://supermiljobloggen.se/…/20…/05/usa-lamnar-parisavtalet

Detta är inlägg 92 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag.

91. Pappahumor

18765959_10155134109310708_9203925206037361108_n

Jag gillar ordvitsar. Har alltid varit fascinerad av ordvändningar, att använda språket på oväntade dubbeltydiga sätt.
Om du är som mig kan du gå med i ”Vi som gillar ordvitsar” på Facebook och följa detta konto på twitter.
Av nån outgrundlig anledning tycks folk inte vara så stolta över sitt ordvits-intresse. Det är inte kreddigt att vända på ord. Det kan det gott få bli.

Detta är inlägg 91 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag

90. Vem jämför du dig med?

Självhjälpsböcker, gammal visdom och folk i allmänhet är överens: Det är inte alltid bra att jämföra sig själv med andra. Det kan göra oss olyckliga, vara orättvist och dumt. Ändå gör vi det. I lokalsamhället jämförde folk sig med sina närmsta grannar. Det fanns ju inga massmedier som kunde berätta om några andra.

Idag kan vi jämföra oss med alla i hela världen. Den som är bäst i världen på att spela piano, laga mat, minnas decimaler av π – alla finns de lättillgängliga några klick bort. Här står vi inför ett val: Att bli imponerade och inspirerade eller besvikna och modfällda över att vi inte kan nå dit själva. Den som känner sig dålig av att se någon som är bättre, kanske lägger ner och tänker att det inte är någon idé, för det finns ju alltid nån annan som är bättre. Det är en dålig väg att gå. Bättre är att välja fascinationens väg, den kan ta oss långt. Den som blir inspirerad av någon annan höjer sig själv och blir triggad att bli ännu bättre.

I de lägen vi inte blir lyckligare eller sporrade av att jämföra oss med andra, kanske det är bäst att låta bli. Att bara vara nöjd, stolt och glad med det man själv gör kan vara lättare när vi låter bli att jämföra oss med andra.

Detta är inlägg 90 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag.

89. Kyrkan är gemenskap

”Alla dessa [lärjungarna] höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.”

‭‭Apostlagärningarna‬ ‭1:14‬

Efter att Jesus höjts till skyarna samlade sig lärjungarna för att be tillsammans. När tryggheten, deras ledare rycktes ifrån dem blev det viktigt att vara tillsammans för att fundera över vägen framåt.

Från denna lilla grupp växte kyrkan fram. I samband med att Jesus lämnade dem lovade han att skicka den helige anden till hjälp och vägledning, som ofta symboliseras av en duva.

Under andens ledning i gemenskap med varandra har kyrkan verkat och sökt Gud i 2000 år, stundom trevande och stundom alltför tvärsäkert. Bäst brukar det bli när många tillsammans får vara med och berätta om sina erfarenheter och dela sin tro.

Detta är inlägg 89 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag.

88. Små steg framåt

I politik kan man välja mellan att få saker gjort eller stå bredvid.

Den som vill få saker gjort kommer att behöva kompromissa med andra och kan inte få precis som hen vill. Med frustrerande små steg kommer man närmare sitt mål, men långsamt går det.

Den som ställer sig bredvid kan stolt berätta att hen inte har vikt ner sig eller gått med på något hen inte ville från början, men får heller nästan aldrig något gjort. Samhällsutvecklingen kan fortsätta att gå åt helt fel håll, medan hen slår sig för bröstet och tänker på hur bra det skulle vara om hens förslag gick igenom. Problemet är att det inte kommer att hända. Produkten av detta val blir bara vackra ord på ett papper.

I början av 1900-talet gjorde Socialdemokraterna ett val. De valde reformism som metod istället för revolution. Partiet splittrades. Reformisterna ägnade 1900-talet till att bygga upp välfärdsstaten som vi känner den idag. Revolutionärerna kallas numera Vänsterpartiet.

Den som väljer att stå bredvid, hoppa av samarbeten och skrika högt i medier kan göra snygga plakat och få med sig några på sina förslag, men kommer inte att kunna omvandla sina förslag till verklighet. Vad är det värt att ha rätt, om man aldrig kan börja ta steg för att få rätt i verkligheten? Om vi ska komma nånstans med samhällsutvecklingen krävs det tålmodiga, envisa små steg i rätt riktning.

Detta är inlägg 88 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag.

86. Överflöden

** Denna text har jag tvekat att publicera, för att den är så utelämnande. Här får ni den ändå, kanske känner just du igen dig.**

Jag hoppar mellan Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat och DN. Öppnar appar. Scrollar. Stänger. Öppnar igen. Ibland känns det som att jag inte får något alls gjort. Jag följer minsta motståndets lag och flyr in i det enkla. Jag söker bedövning för livet. Jag finner den i ständigt scrollande i sociala medier-flödena, på jakt efter något intressant eller roligt. Det är en tom jakt, ett sökande efter en vind. Varje liten paus som uppstår fyller jag med mobilen och flödena.

Ingenstans finner jag sann mening utom i gemenskapen och det delade livet. Men det delade livet i mina flöden är en blek spegelbild. Vad är en bild på en solnedgång mot att verkligen uppleva den? Hur står sig en bild på dagens middag mot att verkligen ha ätit den? Vad är en digital kärleksförklaring i en statusuppdatering jämfört med pirret i magen? Men jag kan inte motstå att titta en stund till.

Jag låter flödena skölja över mig och kippar efter luft. Hamnar under ytan av maktlöshet och känslan av meningslöshet inför det överflödande inflödet av information. Jag kan inte sortera den, inte organisera den och inte bemästra den. Det enda jag känner är maktlöshet och irritation.

Kanske kunde jag skapa något istället. Jag kunde laga mat, spela musik, umgås med människor. Läsa böcker som fick mig att förstå världen och faktiskt använda kunskapen till att göra något gott. Och visst gör jag det. Men alltför ofta fastnar jag i flödena. Scrolla, scrolla. Det är ju så lätt att fastna där. Bara lite till. Röd etta på Facebook igen. Måste bara kolla. En gång till.

Förstå mig rätt nu: Jag är inte emot sociala medier. Tvärtom, jag älskar dem ju. Lite för mycket. Jag tänker på alla möjligheter jag fått via dem, alla saker jag lärt mig. Det är ju fantastiskt. Och ja, jag förstår ironin i att publicera detta på sociala medier, men precis så dubbel är vår tillvaro. Jag kämpar med att använda dem i rimlig dos. Jag menar att vi ska ta dem för vad de är och ibland är de som cigaretter och jag är en ”storrökare” som behöver avvänjning.

Det går att gå andra vägar, lägga ner mobilen och sätta upp dammluckorna inför det överflödande. Det går att kliva bort från floden och säga: ”Tack, men inte nu. Jag kan inte hantera dig”. Kanske behöver jag ut i öknen för att åter kunna smaka flodens vatten.

Detta är inlägg 86 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag.