86. Överflöden

** Denna text har jag tvekat att publicera, för att den är så utelämnande. Här får ni den ändå, kanske känner just du igen dig.**

Jag hoppar mellan Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat och DN. Öppnar appar. Scrollar. Stänger. Öppnar igen. Ibland känns det som att jag inte får något alls gjort. Jag följer minsta motståndets lag och flyr in i det enkla. Jag söker bedövning för livet. Jag finner den i ständigt scrollande i sociala medier-flödena, på jakt efter något intressant eller roligt. Det är en tom jakt, ett sökande efter en vind. Varje liten paus som uppstår fyller jag med mobilen och flödena.

Ingenstans finner jag sann mening utom i gemenskapen och det delade livet. Men det delade livet i mina flöden är en blek spegelbild. Vad är en bild på en solnedgång mot att verkligen uppleva den? Hur står sig en bild på dagens middag mot att verkligen ha ätit den? Vad är en digital kärleksförklaring i en statusuppdatering jämfört med pirret i magen? Men jag kan inte motstå att titta en stund till.

Jag låter flödena skölja över mig och kippar efter luft. Hamnar under ytan av maktlöshet och känslan av meningslöshet inför det överflödande inflödet av information. Jag kan inte sortera den, inte organisera den och inte bemästra den. Det enda jag känner är maktlöshet och irritation.

Kanske kunde jag skapa något istället. Jag kunde laga mat, spela musik, umgås med människor. Läsa böcker som fick mig att förstå världen och faktiskt använda kunskapen till att göra något gott. Och visst gör jag det. Men alltför ofta fastnar jag i flödena. Scrolla, scrolla. Det är ju så lätt att fastna där. Bara lite till. Röd etta på Facebook igen. Måste bara kolla. En gång till.

Förstå mig rätt nu: Jag är inte emot sociala medier. Tvärtom, jag älskar dem ju. Lite för mycket. Jag tänker på alla möjligheter jag fått via dem, alla saker jag lärt mig. Det är ju fantastiskt. Och ja, jag förstår ironin i att publicera detta på sociala medier, men precis så dubbel är vår tillvaro. Jag kämpar med att använda dem i rimlig dos. Jag menar att vi ska ta dem för vad de är och ibland är de som cigaretter och jag är en ”storrökare” som behöver avvänjning.

Det går att gå andra vägar, lägga ner mobilen och sätta upp dammluckorna inför det överflödande. Det går att kliva bort från floden och säga: ”Tack, men inte nu. Jag kan inte hantera dig”. Kanske behöver jag ut i öknen för att åter kunna smaka flodens vatten.

Detta är inlägg 86 av 100 i utmaningen blogg100, som går ut på att blogga varje dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s